Filosofens elände
Filosofen Erik J Olsson (ordf. Academic Rights Watch) är ute med åsikter igen om att kränkningarna på Lunds universitet inte är så farliga som en kan vilseledas att tro [1]. Den här gången gäller det mer specifikt sexuella trakasserier. Hans åsikter verkar stå på något bättre grund i jämförelse med försök till underminering av 2011 års rapport som blottlade en utbredd tystnadskultur. Då framkom att omkring 4 av 10 var osäkra om de kunde säga vad de tyckte utan negativa konsekvenser [2]. Kan ju vara värt att påpeka att en siffra på 3 av 10 inte är atypisk i visselblåsar-sammanhang.
Filosofens argument mot rapporten den gången [3] är ett skräckexempel på hur en räknar fel med högstadiematematiken, alternativt gör implicita antaganden som är godtyckliga. Dessutom så är den övergripande argumentationen inkonsekvent, en dödssynd i filosofiska sammanhang. Argumentationen är dock konsekvent feg och falsk (Hyfsat lätt att spåra, kan klargöra vid förfrågan). Filosofen Olsson väljer t.ex. att fokusera på ett (väldigt väntat) ”tankeexperiment” då akademiska lättviktare kränks av intellektuellt överlägsna kollegor (kanske tänkte Olsson på någon specifik person?).
En annan bild ifrån forskningen är ju annars att det är relativt inkompetenta eller korrupta chefer som ägnar sig åt kränkningar. Psykologin pekar på att chefer känner sig hotade i sådana sammanhang. Av egen erfarenhet från universitetet så verkar det som att de vassaste (som satt säkert) var schysstast. Min sociologiskt präglade inställning är att dessa Art Vandeleys är som gjorda för att vara lydiga jasägare.
Hans kanske mest beklämmande reflektion den här gången är nog att det ”låga deltagandet i studien, 34 procent av de anställda och 32 procent av studenterna, tyder på att de börjar tröttna på ledningens ideologiska utsvävningar”. Den här gången åkallas en ideologisk driven ledning, en åsikt som stämmer in i alternativhögerns konspirationstänk om kulturmarxisternas maktställning.
Med risk för att bli filosofisk så är andra reflektioner att människor inte anser att deras anonymitet är säkrad, uppgivenhet, andra symptom som följd av psykologisk trauma eller andra förklaringsfaktorer som är förenliga med en utbredd tystnadskultur. Kanske hade överväganden som tog hänsyn till dem som tror att siffrorna är otillförlitliga för att de är på tok för låga [4] varit på sin plats. Med tanke på filosofen Olssons observerade intellektuella nivå i dessa sammanhang, så är det nog att begära alltför mycket.
*Ytterligare hänvisningar till forskning om arbetsmiljö och trakasserier skickas vid förfrågan.
Power/You 
2 thoughts on “Den Stora PK-Hunden i Rummet: Ivar Arpi och PK-Eliten Sitter i Samma Båt.”