Postmodernismen diskuteras flitigt trots att postmoderna tänkare gång på gång visat sig vara bluffar. Jag kostar på mig att visa att ytterligare en i den nya vågen inte har något att säga för att belysa ett länge omhuldat hyckleri. Det handlar om att avslöja ett återkommande trick i den postmoderna traditionen, nämligen att anklaga andra för att göra alltför stora anspråk, med ännu större men helt ogrundade anspråk. Såhär inledde nyligen en känd skribent sitt försvar av postmodernismen [1]:
Det är ”fnissigt” att skriva den stora berättelsen om ”de teoribildningar” (d.v.s. postmodernistiska strömningar), ”vars kanske enda gemensamma bärande idé är att de stora berättelserna om sanningen och verkligheten är döda, falska eller åtminstone i konstant rörelse”. Denna beskrivning handlar om kärnan eller i skribentens egna ord – den ”gemensamma bärande idén”. Den är relevant att analysera då den är en variant på vad som vanligtvis avses med postmodernism [2].
Det är för det första slående att denna gemensamma nämnare gör gigantiska anspråk på kunskap om ”de stora berättelserna om sanningen och verkligheten”. Om det ligger någonting alls i dessa ord, så är dessa postmoderna strömningar också stora berättelser ”om sanningen och verkligheten”. Alltså är de själva ”döda falska eller åtminstone i konstant rörelse” enligt skribentens egen utsago.
Antag att det är sant att postmodernismen är död. Eftersom den diskuteras m.m., så är den inte död. Alltså är påståendet om att den är död falsk. Nästa villkor: Antag att postmodernismen är sann. Då är skribentens påstående om att den är falsk, falsk. Något i skribentens utsaga, som också definierar postmodernismen måste dock vara sant, ifall den skall vara sann. I detta skede så är det enda som finns kvar av utsagan det där med ”i konstant rörelse”. Vad det betyder går det ju verkligen att fundera över. I bästa fall är det vad vi redan vet, d.v.s. att nya och mestadels bättre teorier m.m. uppkommer över tid. Alltså också ganska intetsägande eller rent flum i sammanhanget.
Antag nu att postmodernismen är falsk. Förutom att det inte är så mycket att tillägga om dess fjuttighet i sådana fall, så är skribentens påstående om de stora berättelsernas falskhet sann för en hel strömning teorier. I det ögonblicket har vi paradoxalt nog dragit en jättelik slutsats om just sanningen och verkligheten. Om postmodernismen är falsk, så måste dessutom alla tre kriterier som utgör dess gemensamma nämnare vara falska. Nonsens.
Jag har, med vissa förbehåll som jag går igenom nedan, precis visat att ytterligare ett postmodernistiskt inlägg är nonsens eller trivialt. Ett inlägg som dessutom handlar om dess centrala idé, i den mån en sådan finns. Om garderingen i citatet ”vars kanske…” tas på allvar, så är utsagan intetsägande. Om påståendet betyder något, så är den ändå ingen gardering mot att postmodernister eller skribentens utsaga gör stora anspråk ”om sanningen och verkligheten”. De implicerar sådana anspråk även om de kanske retoriskt hävdar motsatsen. Dessa förbehåll är med andra ord detaljer men likväl exempel på hårklyverier som en bedragare kan ta fasta på i ett försök att slippa undan. Slutligen, att utgå ifrån att postmodernismen varken är sann eller falsk, är snudd på att anta vad som skulle visas, d.v.s. att den är nonsens. Jag stannar jag där, den som vill öva är välkommen att fortsätta resonemanget.
Kritik mot postmodernismen är inget som kommer ifrån högern. Redan för över två decennier sedan avslöjade två fysiker (Sokal och Bricmont) den postmodernistiska bluffen, bland annat genom att skicka in en artikel som helt och hållet var hittepå till en sådan tidskrift. Den publicerades och hypades trots att den inte betydde någonting alls. Fysikerna hade ordbajsat saker som inte ens hade platsat i Sci-fi. Deras bok, Fashionable Nonsense [3] smular sönder de stora ”tänkarna” inom den postmoderna traditionen till den gräns att det nästan blir smärtsamt att läsa.
Varför får postmodernismen ett sådant utrymme? Postmoderna teorier har gång på gång visat sig vara falska, nonsens (alltså inte ens falska) eller intetsägande. Med andra ord är den reellt existerande postmodernismen i bästa fall överflödig teoretiskt sett. Samtidigt undergräver den vedertagna samhällsteorier som med all önskvärd tydlighet visar hur makt fungerar och vad dess konsekvenser är. Alltså är den användbar från en ideologisk synvinkel. Kontroll över var slaget skall äga rum är eftersträvansvärt för en makthavare, att kunna välja motståndarna, närmast en dröm. Istället för knivskarpa vetenskapliga undersökningar som fastställer den sociala och ekonomiska ojämlikheten på decimalen får vi postmoderna pratkvarnar som talar om dessa realiteter som om de vore föremål för åsikter. Eleganta falsifierbara teorier som förklarar hierarkier och makt kan på förhand avfärdas med helt ogrundade postmoderna klichéer om att alla har sin egen sanning. I det skedet får postmodernister plats med sina personliga kollage av idéer som enkelt kan plockas isär av makten. Med andra ord, där samhällskritikerna enkelt vinner diskussionen med vetenskapliga teorier, så blir det förlust eller oavgjort med postmoderna varianter.
Postmodernt snack är också ett brus som döljer det jag beskriver som demokratianpassad makt. Beröringspunkter finns då flera postmodernister talar om makt och att verkligheten är konstruerad. Det går alldeles utmärkt att tala klarspråk om dessa saker utan en obskyr terminologi som fördunklar. Deras teorier är perfekta för att vilseleda. Den som precis har börjat tänka på dessa frågor kan lockas av vissa nyckelord men kommer att slösa tid på att gå vilse i ett nät av begrepp som i slutändan knappt betyder något.
Denna version utgår ifrån tidigare inlägg
[2] Med “postmodernism” avses de strömningar som författaren “beskriver”. Beskrivningen är en variant på en typisk och omfattande karaktärisering av postmodernismen. Se t.ex. Encyclopaedia Britannica eller Wikipedia
[3] https://en.wikipedia.org/wiki/Fashionable_Nonsense
Power/You 