Frikänd i rättegång med konstlade anklagelser

Huvudförhandlingen angående misshandelsanklagelsen från 2020 ägde äntligen rum den 8:e februari, i den nya domstolsbyggnaden vid Malmö centralstation. Där fick jag agera försvarare och samtidigt sitta som tilltalad i rejäl uppförsbacke, vilket blev en intressant upplevelse.

På pappret var de initiala förutsättningarna allt annat än fördelaktiga för mig. Målsägande fick tidigt gehör för sin version hos polisen, vittnen och åklagare – som slutligen valde att åtala mig för en spark mot mellangärdet. Detta trots iögonfallande otydlighet och inkonsekvens från målsägande om vad jag egentligen skulle ha gjort.

“Jag förnekar brott & konstaterar att gärningsbeskrivningen utgår från ett påstående som målsägande medger är spekulation; och är i strid mot initiala anklagelser och sunt förnuft“

Dessutom klargjorde ordförande tidigt att jag inte fick igenom att lyfta tidiga s.k. vittnesattester, inklusive förhör med målsägande, i enlighet med ny lagstiftning som trädde i kraft 2022. Villkoren för detta regleras genom ändringar i RB kap 23, 35 och 36 och verkar sedan januari 2022 (se Begäran längst ner). Lagändringen är egentligen främst avsedd för att underlätta för åklagaren men jag åberopade den, främst på teknisk grund, för att lyfta relevanta delar av förundersökningen under huvuddelen (sakframställning/bevis) till mitt försvar. Trots att jag inte fick avslag för detta i tidigare e-post–korrespondens med rätten, så fick nöja mig med ett bra försök. En betydande del av mitt försvar fick därmed läggas om eller improviseras på plats.

Det dröjde dock inte länge förrän jag fick min första framgång när åklagaren lakoniskt medgav att patientjournalen, som tidigare åberopats som bevis för misshandeln, i princip friskförklarade målsägande. Där framgick att Läkaren bara kunde konstatera mindre skavanker. Medgivandet var i princip ett eko av mitt yttrande, före åtal, där jag poängterade att målsägande inte hade belägg för mycket annat än skrapsår på knäna och hakan. Detta drag var dock mer väntat och innebar inte någon större justering än att jag inte behövde ta upp det själv fullt så noggrant som planerat.

Åklagaren lyfte samtidigt upp polisbilder från Pildammsparken där målsägande visade upp sina sår; en bild på mina trasiga byxor som han menade hade att göra med sparken; och ersättningsanspråk på över 13000kr.

Jag klargjorde inledningsvis min inställning på följande sätt.

Jag förnekar brott & konstaterar att gärningsbeskrivningen utgår från ett påstående som målsägande medger är spekulation; och är i strid mot initiala anklagelser och sunt förnuft.

Jag bestrider skadeståndsyrkandet och är kritisk till beloppet då det framgår från åklagarens egna bevisning, som fastställd i stämningsansökan, att lejonparten av de åberopade skadorna inte är styrkta och att målsägande redan tillskansat sig ersättning på oskälig grund. Jag ser framemot att fördjupa mig i detta under sakframställningen; och ”annan bevisning” som fastställd i RB 46:6, 2:a stycket.

“Han är sjukskriven i 12 dagar och då det är svårt att sjukskriva sig för skrapsåren, så återstår bröstet och handen. Skador som det inte finns ett spår av på bild eller ens efter en läkarundersökning avsedd att hitta dessa“

Huvuddelen / Bevis

Nu var det dags för min sakframställning. Jag öppnade med att kort beskriva min version av det som hänt för att detta inte skulle styras alltför mycket av åklagaren i hans förhör.

Jag går och målsägande väljer att jogga intill mig, vilket slutar med att han av allt att döma tappar balansen och ramlar bakom mig. När jag vänder mig om, är han nästan helt uppe. Han ser hotfull ut och agerar aggressivt. Han ser ut att vilja bråka men ringer polisen efter ett tag.

Vittnena som åberopas är flera hundra meter därifrån, vid toaletterna som finns i anslutning till utegymmet. Målsägande följer efter mig på avstånd medan han pratar med polisen. I detta skede går vittnena fram och börjar prata med målsägande.

Glad över utlåtandet, trots vissa invändningar, då åklagaren agerade taktiskt redan med gärningsbeskrivningen och gjorde det mesta för att styra informationsflödet till målsägandes fördel. I min mening har åklagarna agerat advokat mer än vad som är oklanderligt med tanke på objektivitetsplikten. Jag fortsatte:

Innan jag fördjupar mig i gärningsbeskrivningen och vittnesmålen med bevis, så bemöter jag åklagarens övriga bevisning punkt för punkt.

1) Min motbild förklarar varför byxorna är trasiga. Jag har kraftiga ben som går ihop från grenen till knäna – även med fötterna isär. Jag väger mellan 95-100 kg. Jag motionerar med långpromenader minst 3ggr i veckan. Det är inte svårt att föreställa sig vad som sker med friktionen. Jag får sår värre målsägande om jag slarvar med underställen, som också avverkas snabbt. Jag bowlar med andra ord ogärna. Senast jag gjorde det var det under villkoret att jag skulle få nya byxor om de gick sönder, vilket också blev fallet.

Vid tillfället hade byxorna redan hål och jag har inte råd att köpa nya promenadplagg så fort de är lite trasiga. Det uppstod en hetsig stämning. Klaus (målsägande) såg hotfull ut och uppträdde aggressivt, så jag hukade mig snabbt i försvarsställning. Det finns inget konstigt med att de är trasiga under förutsättningarna.

2) Mina kommentarer på polis-bilderna av skadorna. Detta är alltså platsen där målsägande ramlat? (retorisk fråga) Jag noterar att målsägande har en ren skjorta/tröja men blodiga händer – detta är ett tecken på att målsägande fingrat. När togs bilderna?  Polisen fick samtal 13:38. 1:a förhöret var efter lite mer än en kvart och dessa tider stämmer med vittnesuppgifter. Jag och målsägande börjar höras över 30 min efter. Det kan alltså mycket väl ha varit 45 min senare. Detta är ett tecken på att det inte droppade särskilt mycket blod innan bilderna togs.

Det framgår också av bilderna att gruset är vått med gropar och att gräset är lerigt. [Jag kommenterar sedan en bild där ett stort sår på den skäggiga hakan syns]. Observera att såret under hakan är 3-3,5 cm – detta är 6-7 ggr större än den 5mm stora såret som läkaren noterar med att en liten hud-bit saknas.

Den föregående bilden är nästan från samma avstånd men en annan vinkel [denna hade inget större sår], där är fingrarna, framför hakan, bara omkring 2ggr större än i verkligheten. Skillnaden är anmärkningsvärd. Denna bild är inte representativ, särskilt med tanke på läkarens anteckning.

Avslutningsvis noterar jag att målsägande inte visar upp bröstkorgen eller mellangärdet och att bilderna visar en typisk skånsk vinter (sagt med glimten i ögat) – träden och buskarna är gröna och MFF spelar en mer teknisk fotboll. Det hänger ihop.

3) Jag kommenterar patientjournalen kort då åklagaren redan gett vika där men understryker likväl att målsägande bara har skrapsår att visa upp och i övrigt frisk.

4) Ersättningsanspråken. Han är sjukskriven i 12 dagar och då det är svårt att sjukskriva sig för skrapsåren, så återstår bröstet och handen. Skador som det inte finns ett spår av på bild eller ens efter en läkarundersökning avsedd att hitta dessa. Utöver den oskäliga sjukskrivningen kan han redan ha tillskansat sig annan ersättning på falska premisser.

Jag fortsätter med min sakframställning:

Åklagarens gärningsbeskrivning har skapat olägenhet för mig då den beskurit mina faktiska möjligheter till försvar. Mycket talar för att den är gripen ur luften, varför risken för en ändrad gärningsbeskrivning är överhängande…

Här sätter dock ordförande stopp. Jag får inte heller ta upp vetenskapliga bevis mot gärningsbeskrivningen eller vittnesmålens trovärdighet i detta skede, utan får istället senarelägga dessa till slutanförande. Jag protesterar men tillägger att jag respekterar ståndpunkten så att vi kan gå vidare i förhandlingarna.

Jag hann dock säga något om att jag ansåg att vittnena varken är oberoende av varandra eller målsägandes berättelse.

“åklagaren frågar målsägande vad han menar med mellangärdet, varpå han ställer sig upp och signalerar diffust horisontellt någonstans mellan knäna och midjan; och tecknar sedan cirklar i luften någonstans på överkroppen“

Förhör

Åklagaren hör målsägande Klaus Christian Kasten som beskriver hur han joggar på Pildammsparken – utan att han ser mig – och att jag attackerat honom utan anledning. Han påstår att jag kallar honom för en ”jävla pajas”. Målsägande ser inledningsvis ganska timid ut; artikulerar med en ljusare stämma som står i kontrast till hans stora skägg; och nämner bland annat att han känner sig osäker på vad jag skulle kunna hitta på, till den grad att han fått ett trygghetslarm på jobbet. Klaus tillägger också att mina påståenden om att han skulle ha förföljt mig är verklighetsfrånvända. Enligt honom är anledningen till att jag skulle ha gått till attack att jag blivit mycket sur på honom efter att han sade upp mig från lägenheten jag fick hyra för ca 10 år sedan.

Ett oväntat inslag är när åklagaren frågar målsägande vad han menar med mellangärdet, varpå han ställer sig upp och signalerar diffust horisontellt någonstans mellan knäna och midjan; och tecknar sedan cirklar i luften någonstans på överkroppen.

Mina frågor som jag inledningsvis vill ställa handlar naturligtvis om att få målsägande att en gång för alla precisera var den postulerade sparken skulle ha träffat (unik enl. gärningsbeskrivningen); hur det kommer sig att han är inkonsekvent mellan förhören; varför det inte finns några spår av skadorna på bröstet och handen som han sjukskrev sig för etc.; samt att fastställa exakt riktning och bekräfta platsen.

Jag blir dock avbruten efter åklagarens invändningar som påfallande vagt menar att de redan skulle ha uttömt det mesta, om inte allt om dessa frågor – vilket från min synvinkel framstår som befängt – bland annat då mellangärdet är ett ord med en exakt innebörd som inte en åklagare och Klaus bara kan sitta och hitta på en alternativ innebörd till, utan att åtminstone kontakta Svenska akademin. Ordet finns dessutom med i gärningsbeskrivningen i stämningsansökan.

Jag klargör att begreppet vanligtvis avser en plats mellan övre delen av magen och bröstkorgen – associerad med celiac/solar plexus – och att det bara är att slå upp i en ordbok om det så skulle behövas.

I detta skede får målsägande Klaus förmodligen återigen känslan av att han har stöd från auktoriteterna i salen, åtminstone är detta min bedömning.  Han börjar gestikulera med armarna och tar allt större plats. Jag noterar att det som jag trodde skulle ta mycket längre tid, nämligen visa att hans offerroll är falsk, kunde göras redan ett par frågor tidigare. Jag står därför på mig och ställer fler frågor om saken. När jag kommer till frågan om huruvida han modifierat såren på hakan, så framstår han mer som en rockstjärna som närmar sig mikrofonen en bit längre bort genom en framåtrörelse med överkroppen nära bordet och utbrister utan att hålla i micken: – att frågan är skrattretande.

Jag fortsätter givetvis, framhåller att skjortan/tröjan på bilden är ren men att han har blodiga händer och allt detta – men får byta samtalsämne då åklagaren och målsägande får gehör för sin hållning trots obefintlig argumentation. Jag lämnar dock inte frågan utan att göra poängen att bara för att någon påstår att han inte ser, så kan denna inte blockera alla följdfrågor om vad personen uppfattar – om någon blundar så kommer den fortfarande under normala omständigheter känna ett slag i ansiktet, t.ex.

Innan jag mer eller mindre tvingas gå vidare lyfter jag fram inkonsekvensen som jag menar är relevant att utreda och återkommer till detta upprepade gånger under huvudförhandlingen med följande poänger. Han påstod först träff över knäna; sedan överkroppen; och slutligen mellangärdet. Nu är det inte bara så att de påstådda skador som han sjukskrev sig för saknas enligt läkaren. Han visar aldrig upp dem i polisbilderna som togs på plats och nämner inte heller dessa när polisen frågar var han fick ont, i det inledande polisförhöret på plats. När jag ombeds precisera så lyfter jag fram samtliga förhör i förundersökningen med datum – och citerar.

Jag lyckas också inflika en fråga angående om Klaus hört vittnena säga något när de närmade sig. I linje med tidigare förhör så säger han inget som tyder på det.

Jag frågar istället om hur det kommer sig att han inte såg mig när sträckan till platsen där misshandeln kan ha ägt rum är uppåt 220 m och består mestadels av en raksträcka. Att han dessutom själv angett att han sett mig tidigare samma månad. I detta läge är han dock så att säga för fin för mina frågor. Det ironiska är att han nu gestikulerar likt dominanta fotbollsspelare som teatraliskt ställer sig undrande till varför ett beslut sker, när han slår ut med armarna framför sig med accentuerade axelryckningar – dels för att klandra och dels för att påverka bedömningen – och på så vis samtidigt förkroppsligar en stor del av andemeningen med mina frågor som till synes triggat honom till ett stereotypt latent beteendemönster.

Jag ger förslag såsom lövverk och grenar och avslutar med att fråga om han var drogpåverkad vid tillfället, då han inte ger något annat rimligt svar, vilket naturligtvis leder till att jag får avrunda mitt motförhör.

Åklagaren förhör mig

De mest skandalösa inslagen under åklagarens förhör med mig handlar om motiv. För det första berättar jag för åklagaren att målsägande har starkare motiv till aggression då jag bodde ihop med hans dåvarande flickvän i ungefär ett år när han var i Sydafrika. Det uppstod många intima stunder men jag uppträdde som under någon typ av riddar-codex, föredömligt; och ibland tänkt att det inträffade är oförtjänt mot den bakgrunden. Jag förklarade också att jag fick hyra en kollegas lägenhet intill min arbetsplats, varför mitt påstådda motiv var föga trovärdigt.

Det andra anmärkningsvärda motiv-temat handlade om att vår bekantskap fick ett slut kanske främst därför att han och kompisen som figurerar som vittne i förundersökningen, Marcus Stangl, radikaliserades. Marcus förklarade för mig 2011 att han sympatiserade med den högerextreme terroristen Breivik i anslutning till terrordåden; och Klaus sade sådant som att den färgade befolkningen i Sydafrika var högljudd, när han kom hem efter sitt besök. Jag gillar åsiktsmångfald men de gick i min mening över gränsen, även om det finns en förmildrande omständighet. Marcus gick nämligen och blev rånad flera gånger under kort tid, bland annat av människor som möjligen kan ha haft utländsk bakgrund. Efter detta blev deras ställningstaganden snabbt värre. Jag drog mig därför undan från deras sällskap, av naturliga skäl.

“Hon vände sig mot kameran och vips, så vinklade hon ut foten till en bredsida efter golvet med benen ett par centimeter ifrån varandra. Detta såg inte så sensationellt ut“

Ett äldre par hörs

Sedan var det dags för paret, som gick i parken ca 1230 dagar tidigare, att vittna om vad de sett. Det gick ungefär som väntat. Först ut var kvinnan som skulle ha sett den s.k. sparken. På väg in i salen sade hon sig inte känna igen ansikten och det verkade stundtals som om varken hon eller mannen förstod att jag var den tilltalade, möjligen tills jag underströk detta. En bidragande orsak, utöver åren som gått, är att jag såg till att sätta skyltarna ”Försvar” och ”Tilltalad” intill varandra framför mig när jag satte mig ner. Jag frågade naturligtvis om lov först. Kvinnan förklarade inte så bra verbalt så hon fick ställa sig upp och visa. Mycket riktigt sade hon att hon sett vad som skett.  Hon vände sig mot kameran och vips, så vinklade hon ut foten till en bredsida efter golvet med benen ett par centimeter ifrån varandra. Detta såg inte så sensationellt ut, möjligen mest som ett ofullständigt steg.  Hon fick i detta skede en ledande fråga av åklagaren som undrade hur högt sparken träffat, bland annat genom att ihärdigt gestikulera en spark uppåt. Kvinnan fortsatte med charaderna som respons. Hon hukade sig lite och visade med händerna något som såg ut som att målsägande lyckats trampa på min fot – och på så vis ramlat omkull – genom att lägga dem ovanpå varandra. Hon nämnde också målsägandes sår och nämnde blod.

I mitt motförhör frågade jag kvinnan om hon sagt något till målsägande inledningsvis och hon svarade något i stil med att hon frågat vad som hänt. Hon kunde inte svara på så mycket annat men sade sig ha sett två polisbilar, vilket var en av mina sista frågor. Jag blev avbruten där av någon anledning men underströk det kvinnan hann svara, innan det blev dags att höra det andra vittnet.

Jag hörde mannen i paret, som var något tydligare. Han kunde svara att de gick mot restaurangen (Bloom) när händelsen inträffade, vilket också är i enlighet med vad han sade vid polisförhöret tidigare. Jag frågade hur de reagerade och han upprepade att hans fru gett ifrån sig ett skrik. Det framgick också att kvinnan hade undrat om målsägandes fall. Detta är också i linje med föregående förhör under förundersökningen där kvinnan skall ha frågat målsägande varför han snubblat. Jag frågade om de hade pratat med målsägande varpå han svarar att de var en hel del med honom men också med mig. Detta skiljer sig något från initiala förhöret där han sade att de var mest med målsägande.

Jag hade velat fråga mer här men det var uppenbart att det inte hade fallit i god jord med tanke på att jag pressat gränserna en hel del och den viktigaste upplysningen redan var säkrad.

På frågan om målsägande Klaus legat kvar länge efter fallet svarade vittnet att han inte gjort det och antydde att han inte hade skadat sig särskilt mycket annat än på benen. Kvinnan försökte dock påverka vittnet i detta sammanhang. Han svarade jakande på om polisen frågat om en spark och sade sig ha sett 1-2 polisbilar.

Avslutningsvis fick han frågan om jag bettet mig lustigt, gått konstigt och gjort någon gest. Han bad om ursäkt och heilade motvilligt mot kameran efter ett tag. En av flera skäl till att jag ställde frågan var att jag gjort ett Fawlty Towers – nummer på plats (don’t mention the war), vilket kan vara en ytterligare förklaring till att mina byxor gick sönder. Han kom dock inte ihåg att jag marscherade trots att jag insisterade.

En kort genomgång av mina personliga förhållanden, baserad på Kriminalvårdens utredning, fastslog att de är att betrakta som fördelaktiga i straffrättsliga sammanhang.  Jag är tidigare ostraffad och får normalt sett som värst samhällstjänst om påföljden är under ett halvår. Jag påpekade dock att jag gärna skulle vilja nyansera bilden trots att den är till min fördel, vilket gick bra.

“Inte ens eden är skydd mot den osanning som vittnet tror sig ha sett. Jag bistår med vetenskapliga rön som kvantifierar detta“

Slutanföranden

Avslutningsvis slutanförandena. Åklagare yrkade på ett par månaders fängelse men under sex månader och ansåg att brott var styrkt – både uppsåt och illgärning. Han såg inte heller att jag hade motbevisat något eller hade någon rimlig alternativ förklaring.

Mitt slutanförande fick kortas ner på ordförandes begäran men var i huvudsak som följer:

Åklagarens gärningsbeskrivning har beskurit mina faktiska möjligheter till försvar. Den pendlar med stor svängradie mellan en anklagelse angränsande grov misshandel eller dråp – och ofredande – som är det enda stället i Brottsbalken där krokben nämns.

Det har dessutom framkommit att målsägande varit inkonsekvent med vad som hänt där han inledningsvis nämner en träff över knäna men ändrar sedan till överkroppen och mellangärdet.

Jag nämner också kort de vetenskapliga bevisen om följderna av en spark mot mellangärdet som i sällsynta fall t.om. kan sluta med dödsfall och har omisskännliga konsekvenser för den drabbade som det inte finns ett spår av i bevisningen, inklusive vittnesmålen.

Därefter fortsätter jag:

Vittnesmålens integritet har en särställning i lagen, bland annat för att den är så skör. RB 36:10 (Rättegångsbalk) framhärdar att information om vittnes relation till part, sak och övriga omständigheter som påverkar tilltron skall redovisas; 36:17 reglerar mot ledande frågor och 36:18 påtryckningar; Malmö tingsrätt informerar att förhör med part bör ske innan bevisning, i linje med RB 43:8.

Idag kom vittnena in efter målsägande men var redan präglade av hans version. De kom in i följd men har redan format gemensamma minnesbilder som tillåter tidsresor.

“en oegentlig sjukskrivning där gradvisa justeringar av berättelsen går ut på att rättfärdiga mygel.“

Därefter lyfter jag fram ytterligare artiklar som jag inte fick använda under huvuddelen. Jag beskriver snabbt (p.g.a. tillsägelse) att forskningsläget visar att bedömningar påverkas av socialt tryck, där forskare tittar på hur domare inom elitidrotten påverkas i jakten på naturliga experiment som är relevanta för saken.

Trots att domarna i studien tjänar tiotusentals kronor per match, övervakas och får sparken ifall de är partiska, så dömer de till hemmalagets fördel mest när det sociala trycket är som störst. Urvalet är tusentals matcher och jag lyfter fram straffsparkar då dessa i betydande utsträckning är kopplade till tacklingar och fällningar även om hands också förekommer. Dohmen (2008) fann att när hemmalaget ligger under stort, så är över 50 % av straffarna till deras fördel kontroversiella eller felaktiga. När de ligger under med ett mål så stiger siffran helt felaktiga straffar till över 14 %. Jag blev avbruten här men sade att jag hade ytterligare en relevant poäng i detta avseende. När domarna anstränger sig som mest för att inte döma fel, d.v.s. till bortalagets favör när de leder med ett mål, så är ändå under 90 % av straffarna korrekta. Detta gäller alltså elitdomare.

Inte ens eden är skydd mot den osanning som vittnet tror sig ha sett. Jag bistår med vetenskapliga rön som kvantifierar detta. Forskningen är entydig om att påtryckningar påverkar minnet, där det räcker med ledande frågor för att falska minnen skall uppstå i vissa fall. Experimenten förutsätter dock att det gått en tid mellan händelserna och minnes-testen, från en dag till flera veckor.

Falska minnen kan dock uppstå utan påtryckningar. Mellan artiklar om socialt tryck och långtidsminnet och grundforskningens konceptuella atomer om korttidsminnet, finns en relevant artikel som är applicerbar på detta fall.  Det handlar om artikeln av Strickland & Kiel i Cognition (2011). Den visar att förväntningar om orsakssamband skapar falska minnen inom sekunder i realistiska förlopp i en tidsskala på 30s. Försökspersonerna fick t.ex. se videoklipp där en person närmar sig en fotboll som flyger iväg men utan att själva sparken som träffar visas. Trots detta registrerades falska minnen om att försökspersonerna sett träffen i en hög andel av fallen.

I detta fall framgick det att vittnena var på väg till restaurangen medan målsägande anger att brottsplatsen var någonstans efter restaurangen, ungefär där bilderna är tagna, även om det finns bud på att det är ännu längre bort. Detta är nyckeln. Bara restaurangen är 30m, d.v.s. 10 m längre än engelska fotbollsförbundets rekommendationer för proffsdomare.

Om det nu är så att målsägande sprang förbi vittnena ungefär vid gymmet så var han 30s senare ungefär på platsen efter restaurangen medan vittnena var över en fotbollsplan ifrån, då genomsnittshastigheten för jogging är 5m/s medan gång är närmare 1 m/s. En proffsdomare som försöker sig på en bedömning vid hörnflaggan på andra sidan plan får sparken. Här går argumentet i lås. I detta fall får vittnena t.o.m. målsägandes facit när de närmar sig.

Dessa delar om hastighet och läge sparade jag på och gjorde inte ens anteckningar, delvis för att inte röja min strategi av misstag; men kanske framförallt för att tvinga mig själv att vara närvarande och undvika passivitet utanför mina egna anteckningar. I efterhand är jag särskilt glad för den senare aspekten som jag tror förbättrade chanserna i en situation med flertalet överraskningsmoment.

Hur kommer det sig att varken jag eller målsägande, som dock kanske hävdar att han hade hörlurar på sig, hör det ena vittnet skrika – eller vittnena hör oss? Hur kommer det sig att bara det ena vittnet säger sig ha sett något om de var nära? Hur kommer det sig att huvudvittnet frågar målsägande om han snubblat? Att ena vittnet uppger att jag är lika lång trots att jag är en bra bit längre? Enkelt, vittnena är helt enkelt inte alls nära!

Hur kommer det sig att målsägande inte känner igen mig trots att han uppger att han sett mig tidigare samma månad? – Han ser mig och söker kontakt eller vägrar ge vika! Det är han som väljer att springa in i mig; jag går; och det finns inga uppgifter på att jag jagat efter honom. Att han är sjukskriven för osynliga skador som en fokuserad läkare missar har naturligtvis sin enkla förklaring i att han sjukskrev sig på oskäliga grunder. Slutligen förklaras oförenliga berättelser om det som inträffat att händelsen helt enkelt aldrig ägt rum.

Avslutningsvis:  Jag bör frikännas från misstanke om misshandel. Alternativa spekulationer som kan tänkas falla inom ramen för en justerad gärningsbeskrivning är också osäkra. Det går inte att utesluta att målsägande valt att springa in i mig eller varit oaktsam, vilket naturligtvis är på egen risk. Exakt vad som händer i en sådan situation är svårt att fastställa flera år efteråt, speciellt då målsägande valt att förbli passiv om huvudsaken och istället fokuserat på att misstänkliggöra mig. Det går dock inte obemärkt förbi att passiviteten är begriplig mot bakgrund av en oegentlig sjukskrivning där gradvisa justeringar av berättelsen går ut på att rättfärdiga mygel. I slutändan har målsägande bara skrapsår på knäna och hakan. Det senare har han dock sannolikt modifierat själv, medvetet eller omedvetet.

---

Vid det här laget såg åklagare och målsägande inte särskilt muntra ut längre och domaren beslutade om att domen inte skulle avkunnas direkt men inom två veckor. Tror knappast att det var förväntningen med tanke på uppträdandet och förutsättningarna på pappret, så att säga.

Åklagare och målsägande gick snabbt ut ur rummet efter att detta yppats medan jag som bullat upp med kartor, måttband, linjaler, bilder, förundersökningsprotokollet, vetenskapliga artiklar och flera luntor handskrivna anteckningar fick försöka städa upp framför rätten så gott det gick. Jag lämnade över artiklarna och tackade artigt för visat tålamod.

Domslutet

I grova drag hade min argumentation tre delar 1) Gärningsbeskrivningen är otrolig och alltför otydlig, vilket är förknippat med rättsliga komplikationer 2) Målsägandes berättelse går inte ihop 3) vittnesmålen är alltför osäkra.

Malmö tingsrätts dom är i linje med den första punkten; och delvis med den andra. D.v.s. att åtalet säger en sak – våld mot mellangärdet – medan bevisningen säger någonting annat. I detta skede väljer åklagaren att inte göra en justerad gärningsbeskrivning.

Utdrag från domen:

Artiklarna

Dohmen, J. (2008) The influence of social forces: evidence from the behavior of football referees. Economic Inquiry 46(3): 411–424.

Artikeln valdes självklart bland annat för att det är före kamera-domar med VAR; och att straffar typiskt sett involverar olika sorter neddragningar och fällningar.

Sauernann, J. & Dohmen J. (2016). Referee Bias. Journal of Economic Surveys.

Litteraturstudie med tydliga slutsatser.

Gerrie, M. Belcher, L. & Garry, M. (2006) Mind the Gap. Applied Cognitive Psychology. 20: 689-696

Riesthuis, P. Otgaar, H., Bogaard, G. & Mangiulli, I. (2023). Factors affecting the forced confabulation effect: a meta-analysis of laboratory studies, Memory

Litteraturstudie om falska minnen som fokuserar på experiment.

Strickland, B. & Keil, F. (2011). Event Completion. Cognition 121: 409-415.

Angående skador mot mellangärdet/bröstet:

The Medical Aspect of Boxing. (Jokl, 1939) för att visa hur ökänd träff mot mellangärdet är och att den har omisskännliga effekter inklusive en hjärtslitande känsla av att kvävas och akut andnöd, för att parafrasera.  Jag är naturligtvis ointresserad av själva mekanismen som föreslås på 30-talet. Denna råder det dessutom osäkerhet kring tills idag.

Blows on Solar Plexus (1950) som beskriver vad som kan hända när man är oförberedd; samt ett sällsynt dödsfall från samtida forskare som heter Cardioinhibitory Reflex due to a Karate Kick (2015).

Artiklarna är från South African Journal of Science; Am J Forensic Med Pathol.

Observera att detta inte är en officiell transkript men ligger i huvudsak väldigt nära vad jag sade och hur jag agerade.  Dessutom är argumentationen som jag framför, inklusive bedömningar av saken och personer, helt min egen. Självfallet finns säkerligen en motbild till allt detta; eller åtminstone kompletterande förklaringar till beteenden, skeenden och livsöden som berörs. Mot bakgrund att det mesta är offentliga handlingar, så framstår ytterligare sekretess från min sida som överflödig i detta skede.